Bättre anorexi än fet!

Idag på jobbet så satt jag i fikarummet och läste någon skum tidning, typ skvallertidning och där var det ett reportage med en mamma som hade haft sin dotter på diet sen 2 års ålder för att mamman själv för fet och mådde dåligt över det, och trodde det var därför dotterns pappa hade lämnat henne och ville då inte att hennes dotter skulle råka ut för samma sak och tyckte att det var "bättre att hon fick anorexi än att hon blev fet" 


Varför det skulle vara bättre var tydligen att ätstörningar gick bort med lite terapi, men fet, ja det var man hela livet... Dieten som barnet, minns ej vilken ålder hon var i då artikeln skrevs var iallafall mindre kalorier eller nått än vad som rekommenderas till ett barn i samma ålder, och hennes vikt var även lägre än andra barn men det var helt okey, så länge barnet inte blev fet så fick hon vara underviktig och eventuellt senare få problem med ätstörningar för att ha fett på kroppen var en dödssynd!

Vad mamman tänker med vet jag inte, men personligen hade jag hellre haft en kropp med nått/några kilon mer än jag har och ha en frisk och sund syn på mig själv och vara helt nöjd med min kropp än att ha ätstörningar och vara pinnsmal, men det kanske bara är min åsikt?

Ätstörningar är ju inte precis som flunsan, jobbigt en tid men med lite vila och medicin så går det bort och man blir helt återställd. Det hela sitter i huvudet, och att sitta med maten framför sig och känna panik för hur man ska få i sig maten eller få slippa äta utan att någon kommer med kommentarer om hur hemskt lite man äter, få förmaningar om att man kommer att svälta ihjäl, behöva läggas in med tvångsmatning, för nej, man kommer faktiskt inte äta mer för att någon tjatar om det medans man sitter där med tallriken framför sig, snarare tvärt om!

Mamman åt tydligen onyttigt och var fortfarande överviktig, är det inte bättre att som mamma då tänka på sina egna kilon och sin egen kropp och jobba på sin självkänsla och självförtroende än att redan som liten ge sitt barn synen att "äter man för mycket så blir man fet och oälskad så akta dig för att bli tjock!" för det är ju mammans hjärnspöken inte dotterns, varför ska mamman dra ner sin dotter i sitt dåliga självförtroende och självkänsla.

Jag blir inte lyckligare bara för jag väger under 55 kg, jag blir nöjd med mig själv om jag gör det, men bara för en kort stund, tills jag kommer på hur bra jag kan må om jag väger 2-3 kg mindre, den dagen jag får barn hoppas jag att jag kan låta dom vara barn och inte oroa sig över kilon hit eller dit, låta dom äta helt vanlig mat, tills dom är mätt och springa och leka precis som barn ska göra.

Inlägget hade blivit så tomt utan bild, men visst måste vi alla få njuta av en gigantisk hamburgare från Hard Rock Café nångång i livet iallafall! Även om det såklart inte är hälsosamt att äta det varje dag!