Never open myself this way life is ours we do it our way.

Blir sådär lagomt filosofisk mitt i natten och med lite Burn i magen.

Jag är verkligen usel på relationer och har svårt att lita på folk fullt ut eftersom jag den hårda vägen har lärt mig att man tillslut blir ovänner och då sprids allt man har sagt till personen ut som vattnet i tvättmaskinen då man har råkat glömma att sätta fast det där filtret ordentligt och vattnet som ska vara i maskinen istället sprutar ut över golvet, ja jag talar av erfarenhet på den punkten oxå!

Jag hatar att planera av samma anledning, what ever happens happen liksom, vågar ofta inte gå och hoppas på att planerna faktiskt ska hända eftersom då blir jag mer besviken än om jag går ut för att jaja vi KANSKE ska göra det.

Det finns alltså verkligen bara ett fåtal som verkligen tar sig in i hjärtat på mig, min familj är en grupp, speciellt min lillebror som jag alltid kan vända mig till vad det än gäller trots att vi såklart är väldigt ovänner ibland också! Men det mesta brukar gå att lösa med en påse chips och cola! Att bråka inom familjen de är lugnt, men fan ta om någon utifrån bråkar med någon i familjen, ja då är det nog bara för dom att backa undan eller gräva sin egen grav.

En annan är Chrissan, 104 mil, olika länder och långt mellan gångerna vi ses får oss inte mindre tighta än då vi sågs varje dag, även om jag önskar vi fortfarande gjorde det såklart! Vi bollar åsikter, och är ett av mina största stöd i livet och varje gång vi ses så är det som vi sågs dagen före eller någon av oss bara har varit bortrest över helgen. Jag säger inte att jag inte verkligen tycker om mina andra vänner men Chrissan är alltid högre prioriterad, sen om det är elakt att ha en priolista på vänner vet jag inte men Chrissan är så mycket mer än en vän om jag hade haft en tvilling så lovar jag att det hade varit hon! Turligt nog så får jag träffa henne snart och det ska bli fucking AWESOME!

Sen finns det ju en kille i mitt liv som jag träffade i fredags för första gången på... eh, ja få se... några månader. Före var det ärligt talat rätt nervöst okey typ EN VECKA före, visste inte alls hur jag skulle känna, eller om jag skulle känna nått alls efter att ha intygat mig om att det är 100% över.

Känslan? Ja, ungefär som med Chrissan "Var det verkligen i Mars vi sågs senast?" kändes som bra, även om jag tror jag skrattade nervöst i ungefär en timme minst och babblade på om allt och ingenting, haha sorry för det bara för att jag vet att du läser min blogg! Dessutom så har jag testat hålla många i handen men inga fingrar passar så bra mellan mina fingar som dina!

Hur fel det än kan verka utifrån så har jag en känsla av att saker ibland kan vara rätt oavsett vad folk säger eller vad man har sagt till sig själv, det finns inget "de här är den perfekta relationen" facit, det hade ju varit praktiskt om det fanns men alla relationer är olika, alla människor är olika, har inte varit i en relation som har varit likt den andra!

Jag kan lugnt säga att jag vissa dagar är ordagrant pain in the ass att hålla ihop med, vissa dagar är jag superkänslig, oroar mig för allt, kan ta ett välmenat "Det är lugnt, de löser sig" som "Jag bryr mig inte!", är svartsjuk och slarvig, blir arg och irriterad, fräser och spottar, jag kan vara klängig och allmänt jobbig.

Däremot så är jag skitkass på att ljuga, det borde väl vara något bra? Så kan inte ljuga och säga att jag inte tycker om dig, för det gör jag otroligt mycket och ger blanka fan i vad andra säger att jag ska tycka och tänka.



Nu, då och föralltid?