Self destruction

Nu ska jag ta och skriva om ett ämne som jag velat skriva om ett tag men som inte folk kommer gilla att läsa om..

i höst/vinter är det 2 år sen jag slutade så chanser i att jag ska falla tillbaka blir mindre för varje dag som går, några typ chrissan vet nog redan vad jag skriver om..
Just det, självdestructiva beteenden, cuttande, skärande, eller vad man nu väljer att kalla det för alla säger olika..

Minns faktiskt första gången jag "skar mig" räknar det egentligen inte eftersom de mestadels var en olyckshändelse, dom flesta som känner mig vet hur mkt jag älskar att bli kliad med naglarna på armarna och den händelsen hade med kliandet att göra, jag började dra en sax på ovansidan av handleden, det var skönt, men det började klia för hur ren var saxen, blev egentligen inte sår fören jag började klia med saxen på ett annat sätt..

Mamma såg såren och frågade om dom, och talade om för mig att det inte är bra och kan bli ett beroende, jag försökte lugna henne med att jag inte gjort det av anledningen att jag mådde dåligt och att jag aldrig mer skulle göra det igen..

Sen hade jag en tid där allt gick rent åt helvete för mig kändes det iallafall som då, och jag började må psykiskt dåligt, blev mobbad i skolan och det var bråk hemma, tillslut så blev det jag gjort av misstag på allvar, minns inte när det började men jag gissar på nångång sommaren mellan 8-9:an, minns inte heller vad jag använde, men jag minns att jag i början bara gjorde det på en del av handleden som jag sen dolde med ett svettarmband, hur hygeniskt det var går väl att diskutera nu i efterhand..

Efter ett tag krävdes det ingenting för att jag skulle leta upp första bästa vassa föremål, kunde räcka med att jag skulle sova och maria började gråta och det blev ett jävla liv som de brukar bli då folk är trött..

Det blev ungefär som en knarkare, först testar dom några gånger, sen är dom fast och dom behöver mer och mer av drogen, dom kan om dom bestämmer sig vara ren ett tag, men får dom drogen igen så blir det samma visa igen.. 

Jag har som sagt inte skurit mig på länge men jag kan ändå inte säga att jag är frisk från det för det kommer ta väldigt lång tid, om jag någonsin blir det helt och hållet, skillnaden från då och nu är att jag mår bättre psykiskt jag är starkare och har hittat andra sätt att få ut ilska och deppighet, slå på boxningssäcken, fara ut och springa.. men ibland så kommer ju det där självskadandet tillbaka, kan jag varken springa eller slå så funkar det att köra in naglarna i armarna, det gör ont, men det skadar inte på samma sätt som att man skär sig.

Vad som driver en till att faktiskt skada sig själv vet jag egentligen inte, man mår dåligt, hjärnan kopplas ur totalt, det känns som man ska kvävas, sen skär man, det blir en slags lättnad, man gör sig illa på ett ställe för att lindra smärtan på ett annat, sen försvinner den där lättnaden och ersätts av ånger.. 

Allt prat om att jag började skada mig själv för att jag lyssnade på typ deppmusik är helt fel, det var snarare musiken som fick mig att må bra, och hindrade mig från att inte ta ett steg längre och gå och dränka mig eller hoppa framför första bästa lastbil, visst att Evanescence inte har dom mest positiva texterna, men dom uppmuntrar en inte att gå och ta livet av sig!

Sen kom ju den där dagen då det höll på att gå alldeles för långt, dagen före hade jag och jonte bråkat och han hade sparkat hål på insidan av en dörr, pappa la skulden på oss båda och sa att vi var tvungen att vara hos mamma då inte han var hemma, problemet var ju den att jag inte kunde vara hos mamma mer än några minuter innan det blev bråk, var på helspänn hela tiden och det krävdes så lite för att jag skulle flyga i luften.

Jag var helt stensäker på att jag skulle ta livet av mig om jag var tvungen att bo där och helt plötsligt satt jag där i mitt rum med ett rakblad i handen, och ärligt så hade jag någon slags autopilot igång som gjorde snitten, minns hur jag vaknade ur chocken då det började droppa blod på golvet.. trodde jag skulle förblöda minst! Bandagerade det hårt och sen satt jag bara och var rädd att jag skulle dö, för jag ville inte dö de hade aldrig varit anledningen till skärandet, minns t.o.m vilken låt som spelades.. Nobody's Home - Avril Lavigne (De enda det har med Evanescence är att Ben Moody som förr var med i Evanescence skrivit den och att det finns dom som påstår den handlar om Amy Lee.)

Men jag vaknade upp och insåg att det bara kunde bli värre om jag fortsatte, blöder det nästan igenom ett bandage en gång, vars skulle det då sluta? Insåg ju då att jag faktiskt behövde hjälp, och jag hade Chrissan som stöttade mig och var beredd att följa med mig till kuratorn, bara för att jag skulle dit..

De är nog bland det svåraste jag gjort, skulle bestämma mig för att sluta vara deppad, sluta skada mig själv, hur konstigt det än låter så är det något man vänjer sig vid, jag hade vant mig vid att vara depp och det var för stunden var det så det skulle vara!

Och även i det så fick jag stöd genom musiken, låten Lithium - Evanescence beskrev hur jag mådde för tillfället någorlunda bra, jag ville ju ifrån deppigheten men det var ju det jag kände till!

I can't hold on to me
wonder what's wrong with me

Lithium- Don't want to lock me up inside
Lithium- Don't want to forget how it feels without
Lithium- I want to stay in love with my sorrow
Oh but God I want to let it go

Don't want to let it lay me down this time
drown my will to fly
here in the darkness I know myself
can't break free until I let it go
let me go

Det jobbigaste nu i efterhand är att vissa tror att jag ska börja skära mig så fort jag håller i en kniv, för det första så gjorde jag det ju aldrig så någon såg, och skulle jag verkligen vilja skära mig så garanterar jag att jag kan hitta MINST 10 st saker jag skulle kunna använda!

Skulle jag sen om några år märka att min lillasyster börjar med skiten, så vet jag inte hur jag skulle reagera, tror faktiskt jag skulle bli arg på henne och försöka få henne att förstå att det skadar mer än att man har fulla sår som sen kan bli ärr, sen blir det helt klart psykolog direkt för henne! No matter what!

"We're all fallen, but at the same time we're not broken. There is the hint that we are going to get up again."